Ibland vet jag inte hur jag ska hantera det, vet inte hur jag ska ska formulera mig för att bli förstådd, för att någon ska lyssna. Det handlar om feminism. Jag vet att ni kanske är trötta på att höra ordet, tycker det är uttjatat. Många vill inte ta debatten, den är helt enkelt för jobbig, för onödig, en sidofråga. Men faktum kvarstår; Kvinnor behandlas annorlunda, som andra klassens varelser i Sverige. Vi har sämre möjligheter än män på nästa alla områden i livet. Att försöka påstå något annat är bara dumt, för den som påstår något annat ljuger. Den som inte fattat att kvinnor är underordnade i samhället har inte läst på ordentligt, vet inte vad det handlar om. Forskning finns, bevis finns. Det handlar om att ta informationen till sig, vilket verkar vara det svåra för många. Men varför? Hear me out.

 

Jag minns för längesedan när jag gick i förskolan. Det var inte något ovanligt att flickorna fick plocka i ordning efter pojkarna när dom rusade ut på rast. Vi förväntades ju göra det. Vi sa inte emot. Vi skulle ju vara duktiga och plocka upp efter grabbarna. När jag tänker tillbaka på det nu kan jag bli så arg att jag nästan kokar. Varför? tänker kanske ni. Det var väl inte så jävla farligt. Kanske inte, men det är så jävla sjukt när man tänker på det.

 

Några år senare och mycket mer  medveten om feminism är man ute på krogen och dansar. Plötsligt känner man en hand som greppar ens rumpa. Vänder mig om, och ser en kille som ler och skrattar. Ha ha tänker du. Men fuck you tänker jag. Vad ger dig rätten att ta på mig? Vad i helvete ger dig den rätten? Satan vad arg jag blev. Detta har hänt flera jag känner så det är inget ovanligt. Det är knappt att jag blir förvånad längre. Men ett hett tips till er som gärna tafsar på krogen: Det uppskattas inte av alla. Snälla tänk på det. Hade detta varit i förskolan hade fröken sagt: Han gör det för att han tycker om dig. Men allvarligt, finns det inget bättre sätt att visa uppskattning på? Det handlar om makt.

 

Jag är inte där än, men jag fasar lite för att komma ut i arbetslivet. Jag fasar för det eftersom jag är kvinna. För sanningen är, bara för att man blir äldre har inte samhället förändrats. Alla gemensamma normer och värderingar kvarstår, och inte har kvinnor heller blivit mer värda. Efter utredningar som gjorts har slutsatsen dragits att män har makten i arbetslivet och dominerar. Kvinnor är underordnade.
Jag är nästan rädd för att skaffa barn någon någon gång i framtiden, för jag är rädd att inte bli tagen på allvar, att jag inte tycker det är viktigt att göra karriär. För sanningen är; det faktum att en kvinna kan bli gravid=sätter jobbet i andra hand, enligt vissa. Det satsas på män, kvinnor sållas många gånger bort. Också det här att mäns karriär anses vara mycket viktigare än kvinnans förstår jag mig inte på. Från den dagen jag var mogen nog att inse det, lovade jag mig själv att aldrig låta något hindra mig från att göra karriär. Min karriär är exakt lika viktig, och det finns egentligen inga motargument som håller emot det. Jag är viktig. Precis lika viktig. Jag ska inte behöva bli ifrågasatt på grund av mitt kön. Jag vill bli bemött som en människa. 

 

Alltså jämställdhet är inte något som bara uppstår. Oj, hoppsan nu är allt toppen! Nejnej. Man måste vara beredd på hårt arbete, ett arbete som inte många är villiga att lägga ner. Det är helt enkelt för ansträngande. Men let's face it; De rättigheterna kvinnor har i Sverige idag har inte direkt bara trillat ner från ingenstans. Rättigheterna är ett resultat av tidigare generationers mödosamma kvinnokamp. 

 

Jag vet att jag hoppar mellan ämnen nu, men jag har så mycket jag vill säga. Jag är trött på det motstånd feminism får. Så jävla trött på att behöva förklara varför jag är feminist och varför jag tycker som jag gör. Jag är fullt medveten om att många tycker hela grejen är löjlig. "Kvinnor har det ju jättebra i Sverige så vad är grejen?". Jo, grejen är att man måste se strukturer. Jag gjorde inte det innan, jag trodde att Sverige var jämställt och analyserade inte djupare än så. Men läser man på, så ser man. Det gäller att ta till sig kunskap och inte stöta ifrån sig den, kunna lyssna. Och för att förtydliga; Jag hatar inte män, jag ogillar inte män, NEJ. Jag menar inte heller alla män och jag är medveten om att män också har det svårt.Jag ogillar strukturerna, strukturerna som upprätthålls som gör att mannen är överordnad och kvinnan underordnad. Här kommer det jobbiga in. När man väl börjar streta emot, börjar förklara att man inte accepterar den skeva maktbalansen är man helt plötslig väldigt besvärlig och krånglig, en viktigpetter. Jag tillsammans med många andra kvinnor är krångliga för att vi vill ha något bättre. 

Man gör som man vill när det gäller den feministiska kampen. Antingen kan man delta, eller inte. Men snälla, kom inte och säg att det är jämställt, samhället vi lever i. Gör det bara inte. Fakta kan man inte bortse ifrån, däremot kan man välja att inte engagera sig, och att helt enkelt bara acceptera situationen. Kanske hade det varit skönt om jag också kunde göra det. Bara skita i allt och acceptera att jag är underordnad. Men det är inte så lätt när man väl börjat se strukturer och skillnader. Kvinnor är lika bra som män, men värderas lägre. Den feministiska kampen är viktig för mig. Jag vill bli bemött utifrån min kompetens och som den människa jag är, inte utifrån mitt kön. Är det så jävla mycket begärt?